Den nya familjemedlemmen

Det här är inte ett inlägg om träning. Det har blivit skralt med det sista veckan. För nu är hon här, den lilla pirayan. Idag har vi haft henne i precis en vecka och det har varit fantastiskt. Roligt, jobbigt, uttröttande, frustrerande. Att fostra valp är jobbigt. De första nätterna var jag uppe varannan timme och rastade henne. Andra natten stod jag i morgonrock, stövlar och regnkappa kl halv två på morgonen och funderade på vad jag höll på med. Men så tänkte jag: ”det blir bättre”. Precis som när dottern var nyfödd och ville amma 1 gång i timmen hela nätterna. Sömnbrist får en att resignera och se livet i lite mer dyster dager än normalt om man säger.

Hursomhelst, nu behöver jag inte gå ut flera gånger på natten längre. Och hon är sjukt söt, hon har lärt sig åka bil utan att yla och gnälla, hon kan vara lite ensam, hon kommer hyggligt när man ropar och följer med en riktigt bra när man är ute i skogen. På hemvägen vill hon tjurrusa för då hittar hon hem men allt går bättre och bättre. Jag har spårlina på henne så hon kan få gå lös men ändå under kontroll, lätt att trampa på om det skulle behövas. Alltså jag inser ju att jag är partisk och smått nyförälskad men jag tycker faktiskt hon är himla trevlig och sansad. Hon är liksom precis som jag vill att en hund ska vara, trots att hon bara är valp. Visst hon får piraya-ryck ibland och blir hopplös men hon lyssnar bättre och bättre och är man 10 veckor så måste man ju få vara 10 veckor ibland så att säga. Hon är skön liksom, bryr sig inte om hon blir lämnad ensam en stund för att man går ner i källaren eller på toa. En fästingmagnet är hon dock. Jösses vad vi plockar fästingar som kryper i pälsen på henne. Och några som hunnit sätta sig. Ska skaffa fästingmedel pronto.

Här är hon. Luna.

​​